Hoppa till innehåll

Århundradets viktigaste predikan: Evangelisation i utkanterna

Inför konklaven 2013 som valde påve Franciskus träffades kardinalerna i flera dagar för att tala om vad kyrkan behövde. De fick några minuter på sig var. Kardinalen från Buenos Aires, Jorge Maria Bergoglio höll följande tal, enligt de anteckningar han sedan gav till en som frågade. Den har senare publicerats i en tidning i Latinamerika, men mig veterligt inte översatts än till svenska.

Det har talats om evangelisation. Det är ju därför Kyrkan finns. ”Den söta och trösterika glädjen att evangelisera.” (som Paulus VI sa) Det är Jesus Kristus själv, inifrån, som manar oss.

1. Att evangelisera innebär apostolisk glöd. Det förutsätter att Kyrkan lever i parresia, att komma ut ur sig själv. Kyrkan är kallad att komma ut ur sig själv och gå till utkanterna, inte bara de geografiska utan också de existentiella: i syndens mysterier, i lidandet, i orättvisa, i okunskapen och i frånvaron av tro och tillit, i utkanten av tanken och i varje form av misär.

2. När Kyrkan inte går utanför sig själv för att evangelisera blir den själv-bespeglande och blir sjuk (man tänker på kvinnan i en av evangelierna som gick dubbelvikt). Med tiden så kommer de kyrkliga institutioner som är självbespeglande att fastna i en slags ond teologisk narcissism. I Uppenbarelsen säger Jesus att han står på tröskeln och kallar. I texten står han utanför och knackar för att bli insläppt.. Men ofta tror jag Jesus knackar från insidan, så att vi ska släppa ut honom. Den självupptagna kyrkan understår sig att den håller Jesus inom sig och släpper inte ut honom.

3. Den självrefererande kyrkan tror, utan att den kanske märker det, att den är sitt eget ljus; den upphör att vara ”mysterium lunae” och det odlar en allvarlig ondska, den om kyrklig världslighet (enligt De Lubac den värsta synden Kyrkan kan hemfalla åt): den att ge ära åt varandra. För att förenkla: det finns två bilder av Kyrkan: Den evanliserande kyrkan som går utanför sig själv, den Dei Verbum religiose audiens et fidenter proclamans, eller den världsliga Kyrkan som lever inom sig själv, av sig själv och för sig själv. Dessa bilder klargör vilka reformer som behövs för att rädda själar.

4. Om nästa påve: En man som, genom kontemplation och tillbedjan av Jesus Kristus kan hjälpa Kyrkan att gå ut från sig själv till de existentiella utkanterna, som kan hjälpa henne att bli en fruktbar moder som lever av ”den störa och trösterika glädjen att evangelisera.”

Tal av dåvarande kardinal Jorge Maria Bergoglio
inför konklaven, Rom, 9 mars 2013

VIDEO: panikpredikan

Ni ska just gå in i processionen. Kyrkan är fullsatt. Det är en viktig dag. Då vänder sig biskopen till dig:

”Snälla! Kan du ta det här?”

Du har ungefär 20 minuter på dig att skapa ett manus till en predikan.

Instinktivt brukar man börja med de första meningarna. Oftast kör man fast där. Man rotar febrilt i tanken efter något som knyter an till texten.

Här är mina råd:

  1. Ta hellre ett av dina favorit-teman att prata om, något som verkligen får dig att brinna.
  2. Försök först sen att knyta an det till någonting i dagen, eller rummet, eller situationen som gör att tanken kan materialiseras bättre för de som lyssnar. En kyrka är full av bilder och symboler.
  3. Fokusera på ”slutackorden.” Det tristaste som finns är när det bara liksom rinner ut i sanden för att den som talar verkar ha fått slut på inspiration. Som i ett musikstycke vill man att det som sagt ska samlas ihop, gärna få en oväntad vändning, och sen en knorr som man kommer ihåg.
  4. Det behövs någon form av mörker eller annan kontrast. Tänk en klassisk målning, en Rembrandt eller en Caravaggio till exempel. Är det ett ljust tema, så beskriv en svårighet, en nackdel, ett problem, eller åtminstone en tvekan. Det jämntjockt positiva är sällan trovärdigt.
  5. Javisst, de första meningarna är viktiga också; de sätter tonart och tempo. Framför allt avgör de ofta om de som lyssnar känner sig tilltalade eller inte. Hoppas därför helst över det interna, självklara eller konventionella. Förminska varken dig själv eller dina förberedelser. Fullträffen är att kunna väcka nyfikenhet om något allmänmänskligt.

Får du tid över:

Går det att formulera en mening som kan upprepas nånstans i början, mitten och slutet och kanske någon mer gång? Chansen att komma ihåg just den är ungefär 500 % jämfört om den sägs på ett ställe.

TAL-TIPS 5 : Stressa!

Ja, lika viktigt som att vara ute i god tid för att i lugn och ro bestämma sig för tema och bästa argument, så är det faktiskt en poäng att ha det hektiskt på slutet.

Det skärper sinnena och med lite lagom adrenalinpåslag och känsla av att kunna göra bort sig så hjälper hotsystemen till med att föreställa sig själva talarsituationen.

Det märks direkt på texter om de är skrivna långt i förväg i ett diffust vakuum. De är lätt lite kontaktlösa, och känns långt ifrån talarens aktuella sinnesstämning.

Bra tal hålls alltid här och nu. De har en plats, en lyssnarskara och framför allt en särskild tid.

Att slutföra i sista minuten under viss tidspress innebär också att det är möjligt att få med referenser som är aktuella för de som lyssnar. Det behöver inte vara dramatiska världshändelser, men att knyta an genom något som flera kan ha berörts av kan hjälpa.

Däremot vill jag starkt avråda från ”på vägen hit så…” eller ”i morse när jag skulle…” Man behöver inte berätta att man tar lyssnarna på så lite allvar att man väntat till sista minuten med att förbereda sig. I alla fall är risken stor att tillräckligt många kan uppfatta det så.

Nej, stressa gärna i sista minuten. Efter att ha börjat grunna och skissa flera veckor innan.

Kuriosa

Det finns flera exempel på kompositörer som varit ute i väl sena laget. Som när Mozart skrev en ouvertyr natten innan. Eller när han inte ville skriva ariorna för att först ville höra sångarnas röster. Men det säger också något om även det tidlöst genialas mycket specifika ursprung. Nattens Drottnings koloratur i Trollflöjten skrev till exempel för hans svägerska. Kanske också lite för att retas.

TAL-TIPS 4: Korta!

en stiliserad Stefan Löfven får illustrera att korta ett manus

Statsminister Stefan Löfven höll ett av sina bästa tal på partikongressen i Örebro i mars.

(Och för den som undrar vad det har med predikningar att göra så bara vänta lite.)

Han är lite för ödmjuk för att vara en naturlig estradör, inte som en Palme eller en Persson som tar självklar plats. Men med rätt tillskurna manus kommer hans patos fram.

Det var personligt:

(Om bildning) ”Jag såg det hos mamma, när hon gick på studiecirklar i engelska. Start 1, Start 2, Start 3… Jag minns historierna om dem, som var de första som fick studera, och nå längre än vad tidigare generationer ens kunnat drömma om. Som Birgitta Granell Andersson, från ett soldattorp i Vintrosa socken några mil härifrån, vars dotter idag är finansminister. Jag har känt det, som när vi samlades på kvällen i fackklubben, för att lära varandra om allt från apartheids grymhet till avtalsrättens finesser.”

Det fördjupade:

I en sal full av handlingskraftiga kommunalråd i ett parti som oftast formulerar sig i kronor och paragrafer dristade han sig att tala om den intellektuella sidan av välfärdssamhället:

”Bildning är också en fråga om makt. Vi beskriver ofta välfärdsstatens framväxt i termer om rikedom. Bättre levnadsstandard. Högre löner. Ekonomiska skyddsnät. Men var inte det viktigaste genombrottet det intellektuella?”

Och det innehöll några helt okej oneliners, som:

” Där kollektivets gemensamma kraft, ligger till grund för varje människas frihet.

Det är vårt val: Vi erbjuder inte ett större hat – utan en starkare gemenskap!”

Det var kort sagt ett lysande partiordförandekongresstal.

Men det hade varit ännu bättre om det varit 30-50 % kortare. De flesta tal är det.

1. Någon annans tid

Att kondensera och säga det man vill på kort tid är i sig en grundläggande respekt för människors tid. Jag minns en gång när jag arbetade som talskrivare åt Ingvar Carlsson och han berättade att de kommit överens om att hans inledningsanförande skulle vara 15 minuter.

”Men 15 minuter, varför inte längre,” klagade jag som hade en massa fantastiska formuleringar tyckte jag.

”Det räcker. Det som inte kan sägas på 15 minuter kan inte heller sägas på 30.” Han småskrattade sitt lite retsamma, hesa skratt som han brukade när han fått in en bra poäng.

”Men, du behöver få mer sagt, sätta din prägel. Kan vi inte prata med dem igen. Jag står ju på din sida,” försökte jag.

”Jag står på ombudens sida.”

Slut på diskussionen. Han ville hellre låta ombuden ha mer talartid.

2. Attention span

Det är väldigt sällan som någon lyssnare orkar hålla fokus genom ett längre tal. Man börjar fippla med telefonen, fundera på vad det blir till fika, eller känna sig kissnödig. Själv märker jag att jag tittar på mobilen var 8 – 12 minut, och det är nog ungefär vad en normalmissbrukande smartphonejunkie har för uppmärksamhetsfönster.

Så vill man att så många som möjligt ska komma ihåg det viktigaste man har att säga så är det mycket bra att koka ner det till 8 – 12 minuter, om man inte har förmågan att helt tända om publiken mitt i. Få har det.

3. Nöj dig!

Det finns en särskild plats i limbo för talare som får tala om och om igen, inför åhörarskara efter åhörarskara, men som ÄNDÅ talar alldeles för länge. Den andra, och tredje idén kan ju alltid sparas till nästa gång.

4. Energin

Detta handlar inte så mycket om den absoluta som den relativa längden. Erfarenhetsmässigt har en talare mycket lättare att tala väl och med pauseringar och emfas om manuset är 20-30 % kortare än den utmätta talartiden. Det är bra att uppleva innan att man har mycket tid. Är det däremot vid en genomläsning hemma på håret att allt hinns med, så kommer talaren att vara mindre benägen att skapa kontakt med de som lyssnar.

Så till predikningar. Påven har någon gång rekommenderat just 8 minuter som max. Samma dag som jag hörde Stefan Löfvens tal lyssnade jag till precis en sån predikan, plus en till, fast de satt ihop. När prästen hade hållit en stark och berörande predikan i 8 minuter, då började han om på ett helt nytt ämne, som att han inte riktigt ville släppa taget om situationen.

Och ni som orkat läsa ända hit förstår säkert ännu bättre min poäng. Det här inlägget var alldeles för långt. Men….Vad skulle jag ha tagit bort???

Nästa tal-tips kommer att handla om hur man kortar.

Hela Stefan Löfvens tal finns på https://www.socialdemokraterna.se/vart-parti/politiker/stefan-lofven/tal3/2019/tal-pa-partikongress-i-orebro/

TAL-TIPS 3: Tidsåtgång?

Hur lång tid tar det egentligen att skriva ett tal?

Det korta svaret är att det tar precis så lång tid som det finns mellan det att jag hör talas om talet till dess att det hålls.

Det lägger sig någonstans i det inre myllas och ligger till sig. Är det gott om tid, kan det få gro i lugn och ro, man hinner läsa in sig, snurra runt i tankar, slås av något man ser på TV eller i en tidning. Är det bråttom så går det att skriva ett 30 minuters tal på 2 timmar. Jag har gjort det. Men det kände jag talaren väl och vi hade argumenten intrimmade mellan oss.

Så vad kostar det att anlita en talskrivare undrar någon då och då. Ja, det beror framför allt på ambitionsnivån och tidsåtgången.

1-3 timmar kan man reda ut ett befintligt underlag och göra det mer talmässigt. Det vanligaste behovet är då att förenkla språket och reda ut resonemangen. Ofta kommer det som skulle vara den bästa början någonstans i mittpartiet eftersom det ofta tar oss alla skribenter en stund att värma upp. Men det är svårt att upptäcka själv.

5-8 timmar kan man också sätta sig in i situationen, platsen och åhörarna. Vem är det egentligen som ska övertygas? Och om vad? Varför är de där? Vad tänker de när de kommer dit och vilka har de lyssnat på innan?

2-3 dagar kan jag efter 25 års talskrivande formulera ett bra underlag, som inte bara klipper och klistrar tidigare formuleringar, givet att jag har allt underlag. Vilka är de bästa argumenten? De bästa motargumenten? Hur blev den som ska tala själv övertygad? Finns det några bra berättelser som illustrerar poängen utan att distrahera?

ungefär en vecka kan ett tal gå från ett samtal till formuleringar som verkligen passar i talarens mun, med dennes gester och persona. I alla fall jag grips och berörs så mycket mer när jag upplever att det som sägs bottnar i personen och att uttrycket klingar rätt för just den som talar. Det som grekerna kallade för ethos. Det är ju ändå i slutänden en människa som vi som åhörare väljer om vi ska lyssna på och lita på, och då behöver personligheten också komma fram i texten.

Framåt tredje – femte talet  så har båda parter utvecklats så att det riktigt uppstår en dynamik. De gånger jag har haft förmånen att arbeta regelbundet med någon så har det ömsesidiga lärandet varit exponentiellt. Inte minst av processen att bearbeta ett första utkast så lär jag mig som talskrivare vad den som ska tala känner sig bekväm med, vilken sorts retorik hen föredrar. Och jag kan då också kommande gånger lägga in förslag som kan utmana till att utvecklas också i framställningen.

Vare sig man skriver talet själv eller anlitar någon så kan jag varmt rekommendera att låta det ta tid. Det är inte bara en möjlighet till reflektion utan också ett tillfälle att hitta formuleringar som kan vara användbara långt efter och i olika sammanhang.

Tips

Om man håller fler tal än man hinner förbereda i lugn och ro kan det vara smartare att arbeta med moduler. Man har då några element av talet som upprepas, men ser – både för sin egen och andras skull – till att skriva något nytt till varje gång.

Bilden

är tagen på Theresa Traore Dahlbergs utställning på Färgfabriken i mars 2019. Hon hade satt upp kasserade kretskort från en svensk fabrik så att ljuset lyste igenom dem när besökare kom in. Utställning i sig var en predikan om hur det övergivna och kasserade kunde återupptäckas och återuppväckas. Garnnystanen är från en kvinnokollektiv i Burkina Faso som består av kvinnor som uteslutits ur samhällsgemenskapen. Följ henne på www.theresatraoredahlberg.com

TAL-TIPS 2: Använd rummet

Om man fick chansen att predika inför påven och de 190 mest inflytelserika personerna i katolska kyrkan, i slutet av ett kyrkans viktigaste möten någonsin. hur skulle man börja?

När ärkebiskop Mark Coleridge från Brisbane i Australien i februari 2019 får avsluta det världsvida mötet om skydd av minderåriga i Vatikanen så påminner han om var de befinner sig:

Avslutningsmässan hålls i Sala Regia. Det har sedan 1500-talet varit centrum för den påvliga makten, där påvens tron stått och där han tagit emot diplomatiska besök. På väggarna har renässansmästare målat exempel på fältslag som påvedömet vunnit. I Sala Regia har också tills nyligen hållit de konsistorier där nya kardinaler utses, dvs som en symbol även för påvens kyrkliga makt.

Han fortsätter med kontrasten mellan den världsliga makten och den gudomliga, den som skapas av barmhärtighet. Att kyrkans makthavare ibland valt den världsliga bekvämligheten istället för den gudagivna barmhärtigheten. Hur ”vi” dvs kyrkans kardinaler och biskopar, behöver omvända sig, om och om igen för att stå på den utsattes sida. Sen kommer det som gav mig rysningar – både som troende och talhantverkare:

”This conversion is in fact a Copernican revolution. Copernicus proved that the sun does not revolve around the earth but the earth around the sun. For us, the copernican revolution is the discovery that those who have been abused do not revolve around the Church but the Church around them. In discovering we can begin to see with their eyes and to hear with their ears; and once we do that, the world and the Church begin to look very different. This is the necessary conversion, the true revolution and the great grace which can open for the Church a new season of mission.”

Med tanke på att kyrkan i sin makt bannlyst Kopernikus, trots att man ju nu vet att han hade rätt, blir denna metafor desto starkare. Offren för prästers övergrepp graviterar inte runt kyrkan, utan Kyrkan måste se dem som ett centrum för att nåden kunna öppna sig! Inte bara för offrens egen skull, utan för att kyrkan över huvet taget ska kunna vara kyrka.

Rummet är också en mäktig metafor i kommunikation. På ett liknande tema minns jag en kyrklig kampanj på 80-talet som hette ”varför kommer de inte när vi ringer?” och som handlade om frustrationen att så få sökte sig till kyrkan. Den uppvisade så många fel: ”VI” var till exempel de som redan var i kyrkan. Och ringde. Och ”de” skulle komma till ”oss,” inte kyrkan till dem. Som att Jesus suttit innanför tempelmurarna och väntat på att fiskare, tiggare och halta och lytta skulle komma in i helgedomen.

Nej, han vandrade runt bland båtarna på stranden för att möta fiskare, sökte de som behövde honom nära deras vardagsliv.

Fördelar med att använda rummet:

  1. Skapar en sinnlig närvaro.
  2. Anknyter man till något i rummet som finns kvar, kan man återvända, till exempel genom att beskriva en staty, ett fönster, eller ett krucifix i en kyrka dit de som lyssnar kommer tillbaka.

Nackdelar med att använda rummet:

  1. Kan ju såklart distrahera, så att ögonen fortsätter att vandra.
  2. Det blir för konkret i bemärkelsen att åhörarna inte tillräckligt fritt kan omvandla det i sin egen upplevelse.

Ett annat exempel på användning av rummet:

Martin Luther King tar avstamp i att de står framför Lincoln Memorial när han inleder ”I have a dream,” och att Lincoln skrev under the Emancipation Declaration. ”But still the negro is not free.”

Ur egen erfarenhet:

Det går nästan alltid att hitta någon koppling till var själva anförandet ska hållas. Få rum är så mättade på möjliga symboler och betydelser som ett kyrkorum. Men även icke-sakrala rum kan ha sina betydelser:

En gång skulle Ebba Lindsö som vd för Svenskt Näringsliv inleda en konferens om företagssamhet på Göteborgsoperan. I utkastet till henne kunna jag hitta exempel i lokalen som var produkt av svensk innovation, bland annat scenmaskineriet som innehöll kullager från SKF. Och i Göteborg är det väl svårt att hitta ett bättre exempel på företagandets fördelar än SKF och Volvo.

Länkar:

https://www.vaticannews.va/en/vatican-city/news/2019-02/protection-minors-church-mass-homily-coleridge-vatiab.html

Hela texten till den predikan: https://www.catholicvoice.org.au/homily-of-archbishop-mark-coleridge-at-final-mass-of-summit/

För en liten aning om salens väldighet, se videon från mässan. Predikan börjar 21 minuter in: https://www.youtube.com/watch?v=wrKtRiu26U8