Århundradets viktigaste predikan: Evangelisation i utkanterna

Inför konklaven 2013 som valde påve Franciskus träffades kardinalerna i flera dagar för att tala om vad kyrkan behövde. De fick några minuter på sig var. Kardinalen från Buenos Aires, Jorge Maria Bergoglio höll följande tal, enligt de anteckningar han sedan gav till en som frågade. Den har senare publicerats i en tidning i Latinamerika, men mig veterligt inte översatts än till svenska.

Det har talats om evangelisation. Det är ju därför Kyrkan finns. ”Den söta och trösterika glädjen att evangelisera.” (som Paulus VI sa) Det är Jesus Kristus själv, inifrån, som manar oss.

1. Att evangelisera innebär apostolisk glöd. Det förutsätter att Kyrkan lever i parresia, att komma ut ur sig själv. Kyrkan är kallad att komma ut ur sig själv och gå till utkanterna, inte bara de geografiska utan också de existentiella: i syndens mysterier, i lidandet, i orättvisa, i okunskapen och i frånvaron av tro och tillit, i utkanten av tanken och i varje form av misär.

2. När Kyrkan inte går utanför sig själv för att evangelisera blir den själv-bespeglande och blir sjuk (man tänker på kvinnan i en av evangelierna som gick dubbelvikt). Med tiden så kommer de kyrkliga institutioner som är självbespeglande att fastna i en slags ond teologisk narcissism. I Uppenbarelsen säger Jesus att han står på tröskeln och kallar. I texten står han utanför och knackar för att bli insläppt.. Men ofta tror jag Jesus knackar från insidan, så att vi ska släppa ut honom. Den självupptagna kyrkan understår sig att den håller Jesus inom sig och släpper inte ut honom.

3. Den självrefererande kyrkan tror, utan att den kanske märker det, att den är sitt eget ljus; den upphör att vara ”mysterium lunae” och det odlar en allvarlig ondska, den om kyrklig världslighet (enligt De Lubac den värsta synden Kyrkan kan hemfalla åt): den att ge ära åt varandra. För att förenkla: det finns två bilder av Kyrkan: Den evanliserande kyrkan som går utanför sig själv, den Dei Verbum religiose audiens et fidenter proclamans, eller den världsliga Kyrkan som lever inom sig själv, av sig själv och för sig själv. Dessa bilder klargör vilka reformer som behövs för att rädda själar.

4. Om nästa påve: En man som, genom kontemplation och tillbedjan av Jesus Kristus kan hjälpa Kyrkan att gå ut från sig själv till de existentiella utkanterna, som kan hjälpa henne att bli en fruktbar moder som lever av ”den störa och trösterika glädjen att evangelisera.”

Tal av dåvarande kardinal Jorge Maria Bergoglio
inför konklaven, Rom, 9 mars 2013

TAL-TIPS 2: Använd rummet

Om man fick chansen att predika inför påven och de 190 mest inflytelserika personerna i katolska kyrkan, i slutet av ett kyrkans viktigaste möten någonsin. hur skulle man börja?

När ärkebiskop Mark Coleridge från Brisbane i Australien i februari 2019 får avsluta det världsvida mötet om skydd av minderåriga i Vatikanen så påminner han om var de befinner sig:

Avslutningsmässan hålls i Sala Regia. Det har sedan 1500-talet varit centrum för den påvliga makten, där påvens tron stått och där han tagit emot diplomatiska besök. På väggarna har renässansmästare målat exempel på fältslag som påvedömet vunnit. I Sala Regia har också tills nyligen hållit de konsistorier där nya kardinaler utses, dvs som en symbol även för påvens kyrkliga makt.

Han fortsätter med kontrasten mellan den världsliga makten och den gudomliga, den som skapas av barmhärtighet. Att kyrkans makthavare ibland valt den världsliga bekvämligheten istället för den gudagivna barmhärtigheten. Hur ”vi” dvs kyrkans kardinaler och biskopar, behöver omvända sig, om och om igen för att stå på den utsattes sida. Sen kommer det som gav mig rysningar – både som troende och talhantverkare:

”This conversion is in fact a Copernican revolution. Copernicus proved that the sun does not revolve around the earth but the earth around the sun. For us, the copernican revolution is the discovery that those who have been abused do not revolve around the Church but the Church around them. In discovering we can begin to see with their eyes and to hear with their ears; and once we do that, the world and the Church begin to look very different. This is the necessary conversion, the true revolution and the great grace which can open for the Church a new season of mission.”

Med tanke på att kyrkan i sin makt bannlyst Kopernikus, trots att man ju nu vet att han hade rätt, blir denna metafor desto starkare. Offren för prästers övergrepp graviterar inte runt kyrkan, utan Kyrkan måste se dem som ett centrum för att nåden kunna öppna sig! Inte bara för offrens egen skull, utan för att kyrkan över huvet taget ska kunna vara kyrka.

Rummet är också en mäktig metafor i kommunikation. På ett liknande tema minns jag en kyrklig kampanj på 80-talet som hette ”varför kommer de inte när vi ringer?” och som handlade om frustrationen att så få sökte sig till kyrkan. Den uppvisade så många fel: ”VI” var till exempel de som redan var i kyrkan. Och ringde. Och ”de” skulle komma till ”oss,” inte kyrkan till dem. Som att Jesus suttit innanför tempelmurarna och väntat på att fiskare, tiggare och halta och lytta skulle komma in i helgedomen.

Nej, han vandrade runt bland båtarna på stranden för att möta fiskare, sökte de som behövde honom nära deras vardagsliv.

Fördelar med att använda rummet:

1. Skapar en sinnlig närvaro.
2. Anknyter man till något i rummet som finns kvar, kan man återvända, till exempel genom att beskriva en staty, ett fönster, eller ett krucifix i en kyrka dit de som lyssnar kommer tillbaka.

Nackdelar med att använda rummet:

1. Kan ju såklart distrahera, så att ögonen fortsätter att vandra.
2. Det blir för konkret i bemärkelsen att åhörarna inte tillräckligt fritt kan omvandla det i sin egen upplevelse.

Ett annat exempel på användning av rummet:

Martin Luther King tar avstamp i att de står framför Lincoln Memorial när han inleder ”I have a dream,” och att Lincoln skrev under the Emancipation Declaration. ”But still the negro is not free.”

Ur egen erfarenhet:

Det går nästan alltid att hitta någon koppling till var själva anförandet ska hållas. Få rum är så mättade på möjliga symboler och betydelser som ett kyrkorum. Men även icke-sakrala rum kan ha sina betydelser:

En gång skulle Ebba Lindsö som vd för Svenskt Näringsliv inleda en konferens om företagssamhet på Göteborgsoperan. I utkastet till henne kunna jag hitta exempel i lokalen som var produkt av svensk innovation, bland annat scenmaskineriet som innehöll kullager från SKF. Och i Göteborg är det väl svårt att hitta ett bättre exempel på företagandets fördelar än SKF och Volvo.

Länkar:

https://www.vaticannews.va/en/vatican-city/news/2019-02/protection-minors-church-mass-homily-coleridge-vatiab.html

Hela texten till den predikan: https://www.catholicvoice.org.au/homily-of-archbishop-mark-coleridge-at-final-mass-of-summit/

För en liten aning om salens väldighet, se videon från mässan. Predikan börjar 21 minuter in: https://www.youtube.com/watch?v=wrKtRiu26U8