Hoppa till innehåll

Århundradets viktigaste predikan: Evangelisation i utkanterna

Inför konklaven 2013 som valde påve Franciskus träffades kardinalerna i flera dagar för att tala om vad kyrkan behövde. De fick några minuter på sig var. Kardinalen från Buenos Aires, Jorge Maria Bergoglio höll följande tal, enligt de anteckningar han sedan gav till en som frågade. Den har senare publicerats i en tidning i Latinamerika, men mig veterligt inte översatts än till svenska.

Det har talats om evangelisation. Det är ju därför Kyrkan finns. ”Den söta och trösterika glädjen att evangelisera.” (som Paulus VI sa) Det är Jesus Kristus själv, inifrån, som manar oss.

1. Att evangelisera innebär apostolisk glöd. Det förutsätter att Kyrkan lever i parresia, att komma ut ur sig själv. Kyrkan är kallad att komma ut ur sig själv och gå till utkanterna, inte bara de geografiska utan också de existentiella: i syndens mysterier, i lidandet, i orättvisa, i okunskapen och i frånvaron av tro och tillit, i utkanten av tanken och i varje form av misär.

2. När Kyrkan inte går utanför sig själv för att evangelisera blir den själv-bespeglande och blir sjuk (man tänker på kvinnan i en av evangelierna som gick dubbelvikt). Med tiden så kommer de kyrkliga institutioner som är självbespeglande att fastna i en slags ond teologisk narcissism. I Uppenbarelsen säger Jesus att han står på tröskeln och kallar. I texten står han utanför och knackar för att bli insläppt.. Men ofta tror jag Jesus knackar från insidan, så att vi ska släppa ut honom. Den självupptagna kyrkan understår sig att den håller Jesus inom sig och släpper inte ut honom.

3. Den självrefererande kyrkan tror, utan att den kanske märker det, att den är sitt eget ljus; den upphör att vara ”mysterium lunae” och det odlar en allvarlig ondska, den om kyrklig världslighet (enligt De Lubac den värsta synden Kyrkan kan hemfalla åt): den att ge ära åt varandra. För att förenkla: det finns två bilder av Kyrkan: Den evanliserande kyrkan som går utanför sig själv, den Dei Verbum religiose audiens et fidenter proclamans, eller den världsliga Kyrkan som lever inom sig själv, av sig själv och för sig själv. Dessa bilder klargör vilka reformer som behövs för att rädda själar.

4. Om nästa påve: En man som, genom kontemplation och tillbedjan av Jesus Kristus kan hjälpa Kyrkan att gå ut från sig själv till de existentiella utkanterna, som kan hjälpa henne att bli en fruktbar moder som lever av ”den störa och trösterika glädjen att evangelisera.”

Tal av dåvarande kardinal Jorge Maria Bergoglio
inför konklaven, Rom, 9 mars 2013

Vinterpromenad

Just psaltarpsalm 95 har genom århundradena utkristalliserats med som morgonpsalm att börja dagen med. I Timmarna eller Tidegärden som bes i kloster runt om i världen är det ofta den allra första, det andliga livets stämgaffel.

Trons ansikten: George Joseph

George Joseph som arbetar med Mötesplats Caritas som tar emot utsatta asylsökande, flyktingar, utnyttjade på arbetsmarknaden för migrationsrådgivning, svenskundervisning och gemenskap. George var tidigare jesuitpräst.

Foto: Greger Hatt

VIDEO: Mötesplats Caritas

”Livet är ganska hårt för många. Det behövs en plats där det inte är så hårt, dit man kan komma precis som man är,” säger Marie Eidem, koordinator på Mötesplats Caritas.

I filmen möter man också Cesar som kom till Sverige som nittonåring efter hans pappa blivit skjuten av en polis på en demonstration och Cesar blivit hotad till livet. På Caritas fick han språkundervisning, migrationsrådgivning och gemenskap.  Idag har han fast jobb och är volontär på Mötesplatsen.

Den första i en serie kortfilmer om hur den katolska socialläran levs ut i praktiken i Sverige idag. Mer information hos beställaren, Stockholms katolska stift.

Lite mer om katolska socialläran:

https://www.katolsktmagasin.se/2019/12/17/social-mystik/
artikel av biskop Anders Arborelius i Katolskt Magasin, december 2019

https://www.katolsktmagasin.se/2019/10/22/den-katolska-sociallaran-i-svensk-volym-efterlangtad-samling-av-kyrkligt-sprangstoff/
artikel av Greger Hatt i Katolskt Magasin, september 2019

TAL-TIPS 5 : Stressa!

Ja, lika viktigt som att vara ute i god tid för att i lugn och ro bestämma sig för tema och bästa argument, så är det faktiskt en poäng att ha det hektiskt på slutet.

Det skärper sinnena och med lite lagom adrenalinpåslag och känsla av att kunna göra bort sig så hjälper hotsystemen till med att föreställa sig själva talarsituationen.

Det märks direkt på texter om de är skrivna långt i förväg i ett diffust vakuum. De är lätt lite kontaktlösa, och känns långt ifrån talarens aktuella sinnesstämning.

Bra tal hålls alltid här och nu. De har en plats, en lyssnarskara och framför allt en särskild tid.

Att slutföra i sista minuten under viss tidspress innebär också att det är möjligt att få med referenser som är aktuella för de som lyssnar. Det behöver inte vara dramatiska världshändelser, men att knyta an genom något som flera kan ha berörts av kan hjälpa.

Däremot vill jag starkt avråda från ”på vägen hit så…” eller ”i morse när jag skulle…” Man behöver inte berätta att man tar lyssnarna på så lite allvar att man väntat till sista minuten med att förbereda sig. I alla fall är risken stor att tillräckligt många kan uppfatta det så.

Nej, stressa gärna i sista minuten. Efter att ha börjat grunna och skissa flera veckor innan.

Kuriosa

Det finns flera exempel på kompositörer som varit ute i väl sena laget. Som när Mozart skrev en ouvertyr natten innan. Eller när han inte ville skriva ariorna för att först ville höra sångarnas röster. Men det säger också något om även det tidlöst genialas mycket specifika ursprung. Nattens Drottnings koloratur i Trollflöjten skrev till exempel för hans svägerska. Kanske också lite för att retas.

TAL-TIPS 4: Korta!

en stiliserad Stefan Löfven får illustrera att korta ett manus

Statsminister Stefan Löfven höll ett av sina bästa tal på partikongressen i Örebro i mars.

(Och för den som undrar vad det har med predikningar att göra så bara vänta lite.)

Han är lite för ödmjuk för att vara en naturlig estradör, inte som en Palme eller en Persson som tar självklar plats. Men med rätt tillskurna manus kommer hans patos fram.

Det var personligt:

(Om bildning) ”Jag såg det hos mamma, när hon gick på studiecirklar i engelska. Start 1, Start 2, Start 3… Jag minns historierna om dem, som var de första som fick studera, och nå längre än vad tidigare generationer ens kunnat drömma om. Som Birgitta Granell Andersson, från ett soldattorp i Vintrosa socken några mil härifrån, vars dotter idag är finansminister. Jag har känt det, som när vi samlades på kvällen i fackklubben, för att lära varandra om allt från apartheids grymhet till avtalsrättens finesser.”

Det fördjupade:

I en sal full av handlingskraftiga kommunalråd i ett parti som oftast formulerar sig i kronor och paragrafer dristade han sig att tala om den intellektuella sidan av välfärdssamhället:

”Bildning är också en fråga om makt. Vi beskriver ofta välfärdsstatens framväxt i termer om rikedom. Bättre levnadsstandard. Högre löner. Ekonomiska skyddsnät. Men var inte det viktigaste genombrottet det intellektuella?”

Och det innehöll några helt okej oneliners, som:

” Där kollektivets gemensamma kraft, ligger till grund för varje människas frihet.

Det är vårt val: Vi erbjuder inte ett större hat – utan en starkare gemenskap!”

Det var kort sagt ett lysande partiordförandekongresstal.

Men det hade varit ännu bättre om det varit 30-50 % kortare. De flesta tal är det.

1. Någon annans tid

Att kondensera och säga det man vill på kort tid är i sig en grundläggande respekt för människors tid. Jag minns en gång när jag arbetade som talskrivare åt Ingvar Carlsson och han berättade att de kommit överens om att hans inledningsanförande skulle vara 15 minuter.

”Men 15 minuter, varför inte längre,” klagade jag som hade en massa fantastiska formuleringar tyckte jag.

”Det räcker. Det som inte kan sägas på 15 minuter kan inte heller sägas på 30.” Han småskrattade sitt lite retsamma, hesa skratt som han brukade när han fått in en bra poäng.

”Men, du behöver få mer sagt, sätta din prägel. Kan vi inte prata med dem igen. Jag står ju på din sida,” försökte jag.

”Jag står på ombudens sida.”

Slut på diskussionen. Han ville hellre låta ombuden ha mer talartid.

2. Attention span

Det är väldigt sällan som någon lyssnare orkar hålla fokus genom ett längre tal. Man börjar fippla med telefonen, fundera på vad det blir till fika, eller känna sig kissnödig. Själv märker jag att jag tittar på mobilen var 8 – 12 minut, och det är nog ungefär vad en normalmissbrukande smartphonejunkie har för uppmärksamhetsfönster.

Så vill man att så många som möjligt ska komma ihåg det viktigaste man har att säga så är det mycket bra att koka ner det till 8 – 12 minuter, om man inte har förmågan att helt tända om publiken mitt i. Få har det.

3. Nöj dig!

Det finns en särskild plats i limbo för talare som får tala om och om igen, inför åhörarskara efter åhörarskara, men som ÄNDÅ talar alldeles för länge. Den andra, och tredje idén kan ju alltid sparas till nästa gång.

4. Energin

Detta handlar inte så mycket om den absoluta som den relativa längden. Erfarenhetsmässigt har en talare mycket lättare att tala väl och med pauseringar och emfas om manuset är 20-30 % kortare än den utmätta talartiden. Det är bra att uppleva innan att man har mycket tid. Är det däremot vid en genomläsning hemma på håret att allt hinns med, så kommer talaren att vara mindre benägen att skapa kontakt med de som lyssnar.

Så till predikningar. Påven har någon gång rekommenderat just 8 minuter som max. Samma dag som jag hörde Stefan Löfvens tal lyssnade jag till precis en sån predikan, plus en till, fast de satt ihop. När prästen hade hållit en stark och berörande predikan i 8 minuter, då började han om på ett helt nytt ämne, som att han inte riktigt ville släppa taget om situationen.

Och ni som orkat läsa ända hit förstår säkert ännu bättre min poäng. Det här inlägget var alldeles för långt. Men….Vad skulle jag ha tagit bort???

Nästa tal-tips kommer att handla om hur man kortar.

Hela Stefan Löfvens tal finns på https://www.socialdemokraterna.se/vart-parti/politiker/stefan-lofven/tal3/2019/tal-pa-partikongress-i-orebro/