Hoppa till innehåll

Påven Franciskus: Närhet i pandemins tid

Varje morgon klockan 7 firar påve Franciskus mässa i kapellet i det gästhus där han efter valet 2013 valde att bo istället för i apostoliska palatset. I all enkelhet funderar han högt över dagens texter i relation till vad som händer i nuet. Sedan Coronavirusets utbrott har dessa direktsänts på youtube av Vatican Media på italienska. 

Påve Franciskus: Närhet i Pandemins tid

Predikan i Santa Marta 18 mars 2020


”Båda dagens texter har som tema Lagen. Lagen som vår Herre ville ge oss, och som Jesus ville bära fram till den yttersta fulländningen. 

Det finns något anmärkningsvärt här: Det sätt på vilket Gud ger lagen. 

Moses säger ”Ty vilket annat stort folk finns, vars gudar är det så nära som Herren, vår Gud, är oss, så ofta vi åkallar honom?” Han ger lagen till sitt folk med sin närhet. Det är inte föreskrifter från en avlägsen ståthållare eller en diktator. Och vi vet från uppenbarelsen att det är en faderlig närhet som går med sitt folk och ger den lagen som gåva. 

”Ty vilket annat stort folk finns, vars gudar är det så nära som Herren, vår Gud, är oss, så ofta vi åkallar honom?” 

Vår Gud är närhetens Gud. Det är en Gud som vandrar med sitt folk. Och bilderna under Exodus i öknen – molnet, elden (1.se nedan, övers anm) – Gud vandrar med sitt folk. Det är inte en Gud som lämnar de skrivna reglerna och går därifrån. Han skriver, med sin egna händer, föreskrifterna på stentavlorna och överlämnar dem till Moses, men han lämnar inte. Han vandrar med. Han är nära. Vår Gud är en närhetens Gud. 

Och vilket är människans svar? Den finns på Bibelns första sidor. Det är ofta att dra sig undan. Vi håller oss borta från Gud. Han är nära oss. Och vi håller avstånd. 

Adam och Eva gömmer sig från Guds närhet. De skäms. De har syndat, visst, men synden får oss att dra oss undan.(2) Den får oss att inte vilja ha närheten. Och ibland är teologin mest som en domare, och därför gömmer vi oss. Vi är rädda. 

Det andra svaret från människan på denna förfrågan om närhet är…att döda. Döda sin broder. ”Skall jag ta hand om min bror?” säger Kain.

Det är två förhållningssätt som utplånar varje närhet. Människan vägrar närheten till Gud. Människan vill vara Herre över sina relationer. Gud, istället, närmar sig med sårbarhet. Och ju närmare han kommer, desto sårbarare verkar han. 

Det är två förhållningssätt som utplånar varje närhet. Människan vägrar närheten till Gud. Människan vill vara Herre över sina relationer. Gud, istället, närmar sig med sårbarhet. Och ju närmare han kommer, desto sårbarare verkar han. 

När han kommer till oss, för att leva mitt ibland oss, som en av oss, som människa, så gör han sig svag. Och han tar med sig denna svaghet ända in i döden, den mest brutala döden i mördares händer. 

Närheten ödmjukar Gud. 

Gud ödmjukar sig för att leva bland oss, för att vandra med oss, för att hjälpa oss. 

Närhetens Gud talar till oss om ödmjukhet. Det är inte en väldig Gud långt borta. Han är en Gud alldeles nära oss. Som hemma. 

Det här ser vi hos Jesus, Gud som blev människa, ända in i döden, med sina lärjungar. Han vandrar med dem, han undervisar dem, han rättar dem, med kärlek. Vi kan tänka som exempel på Jesus närhet till de ångestfyllda lärjungarna på vägen till Emmaus. De var besegrade. Och han närmar sig långsamt, för att de ska förstå livets budskap om uppståndelsen. 

Vår Gud är nära. Och han ber oss att vara nära, också varandra. Inte att avlägsna oss från varandra. Ja, i det här ögonblicket av kris behöver vi hålla ett fysiskt avstånd för att undvika smitta.

Men under pandemin som vi nu genomlever behöver vi visa denna närhet till varandra ännu mer. Att återuppväcka inombords ett förhållningssätt av närhet mellan oss människor. Vi kan be för varandra. Vi kan hjälpas åt. Det finns många sätt att visa närhet till varandra. 

Varför ska vi vara nära varandra? För att vår Gud är nära oss! 

Han vill vandra med oss i livet. Han är Nästans Gud. Därför är vi inte heller isolerade individer. Vi är Nästan, som i älska din nästa. 

Vi ber Herren om nåden att få vara nära. Inte gömma oss från varandra. Inte två våra händer på det sätt som Kain gjorde och skjuta över problemet på någon annan. Nej, närhet, grannskap, nästan!

För, ”…vilket annat stort folk finns, vars gudar är det så nära som Herren, vår Gud, är oss, så ofta vi åkallar honom?” 

Noter

1. (Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kun­de de vand­ra både dag och natt. 2 Mosebok 13:21)

2. (De hörde Herren vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?” 1 Mosebok 3:8)

Texter 18 mars 2020

5 Mos 4:1, 5-9 

Mose talade till folket och sade: »Och nu, Israel, hör de stadgar och förordningar som jag vill lära er, för att ni må göra efter dem, så att ni må leva och komma in i och ta i besittning det land som Herren, era fäders Gud, vill ge er. Se, jag har lärt er stadgar och förordningar, så som Herren, min Gud, har befallt mig, för att ni må göra efter dem i det land dit ni nu kommer, för att ta det i besittning. Ni skall hålla dem och göra efter dem, ty det skall tillräknas er som vishet och förstånd av andra folk. När de får höra alla dessa stadgar, skall de säga: »I sanning, ett vist och förståndigt folk är detta stora folk.« 

Ty vilket annat stort folk finns, vars gudar är det så nära som Herren, vår Gud, är oss, så ofta vi åkallar honom? Och vilket annat stort folk finns, som har stadgar och förordningar så rättfärdiga som hela denna lag, vilken jag i dag förelägger er? Ta dig endast till vara och akta dig väl, så att du inte glömmer vad dina ögon såg och inte låter det vika från ditt hjärta i alla dina livsdagar, utan talar om det för dina barn och dina barnbarn.« 

Matt 5:17-19 

Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, innan himlen och jorden förgår, skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett. Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som handlar och undervisar efter dem skall räknas som stor i himmelriket.«

Århundradets viktigaste predikan: Evangelisation i utkanterna

Inför konklaven 2013 som valde påve Franciskus träffades kardinalerna i flera dagar för att tala om vad kyrkan behövde. De fick några minuter på sig var. Kardinalen från Buenos Aires, Jorge Maria Bergoglio höll följande tal, enligt de anteckningar han sedan gav till en som frågade. Den har senare publicerats i en tidning i Latinamerika, men mig veterligt inte översatts än till svenska.

Det har talats om evangelisation. Det är ju därför Kyrkan finns. ”Den söta och trösterika glädjen att evangelisera.” (som Paulus VI sa) Det är Jesus Kristus själv, inifrån, som manar oss.

1. Att evangelisera innebär apostolisk glöd. Det förutsätter att Kyrkan lever i parresia, att komma ut ur sig själv. Kyrkan är kallad att komma ut ur sig själv och gå till utkanterna, inte bara de geografiska utan också de existentiella: i syndens mysterier, i lidandet, i orättvisa, i okunskapen och i frånvaron av tro och tillit, i utkanten av tanken och i varje form av misär.

2. När Kyrkan inte går utanför sig själv för att evangelisera blir den själv-bespeglande och blir sjuk (man tänker på kvinnan i en av evangelierna som gick dubbelvikt). Med tiden så kommer de kyrkliga institutioner som är självbespeglande att fastna i en slags ond teologisk narcissism. I Uppenbarelsen säger Jesus att han står på tröskeln och kallar. I texten står han utanför och knackar för att bli insläppt.. Men ofta tror jag Jesus knackar från insidan, så att vi ska släppa ut honom. Den självupptagna kyrkan understår sig att den håller Jesus inom sig och släpper inte ut honom.

3. Den självrefererande kyrkan tror, utan att den kanske märker det, att den är sitt eget ljus; den upphör att vara ”mysterium lunae” och det odlar en allvarlig ondska, den om kyrklig världslighet (enligt De Lubac den värsta synden Kyrkan kan hemfalla åt): den att ge ära åt varandra. För att förenkla: det finns två bilder av Kyrkan: Den evanliserande kyrkan som går utanför sig själv, den Dei Verbum religiose audiens et fidenter proclamans, eller den världsliga Kyrkan som lever inom sig själv, av sig själv och för sig själv. Dessa bilder klargör vilka reformer som behövs för att rädda själar.

4. Om nästa påve: En man som, genom kontemplation och tillbedjan av Jesus Kristus kan hjälpa Kyrkan att gå ut från sig själv till de existentiella utkanterna, som kan hjälpa henne att bli en fruktbar moder som lever av ”den störa och trösterika glädjen att evangelisera.”

Tal av dåvarande kardinal Jorge Maria Bergoglio
inför konklaven, Rom, 9 mars 2013

TAL-TIPS 2: Använd rummet

Om man fick chansen att predika inför påven och de 190 mest inflytelserika personerna i katolska kyrkan, i slutet av ett kyrkans viktigaste möten någonsin. hur skulle man börja?

När ärkebiskop Mark Coleridge från Brisbane i Australien i februari 2019 får avsluta det världsvida mötet om skydd av minderåriga i Vatikanen så påminner han om var de befinner sig:

Avslutningsmässan hålls i Sala Regia. Det har sedan 1500-talet varit centrum för den påvliga makten, där påvens tron stått och där han tagit emot diplomatiska besök. På väggarna har renässansmästare målat exempel på fältslag som påvedömet vunnit. I Sala Regia har också tills nyligen hållit de konsistorier där nya kardinaler utses, dvs som en symbol även för påvens kyrkliga makt.

Han fortsätter med kontrasten mellan den världsliga makten och den gudomliga, den som skapas av barmhärtighet. Att kyrkans makthavare ibland valt den världsliga bekvämligheten istället för den gudagivna barmhärtigheten. Hur ”vi” dvs kyrkans kardinaler och biskopar, behöver omvända sig, om och om igen för att stå på den utsattes sida. Sen kommer det som gav mig rysningar – både som troende och talhantverkare:

”This conversion is in fact a Copernican revolution. Copernicus proved that the sun does not revolve around the earth but the earth around the sun. For us, the copernican revolution is the discovery that those who have been abused do not revolve around the Church but the Church around them. In discovering we can begin to see with their eyes and to hear with their ears; and once we do that, the world and the Church begin to look very different. This is the necessary conversion, the true revolution and the great grace which can open for the Church a new season of mission.”

Med tanke på att kyrkan i sin makt bannlyst Kopernikus, trots att man ju nu vet att han hade rätt, blir denna metafor desto starkare. Offren för prästers övergrepp graviterar inte runt kyrkan, utan Kyrkan måste se dem som ett centrum för att nåden kunna öppna sig! Inte bara för offrens egen skull, utan för att kyrkan över huvet taget ska kunna vara kyrka.

Rummet är också en mäktig metafor i kommunikation. På ett liknande tema minns jag en kyrklig kampanj på 80-talet som hette ”varför kommer de inte när vi ringer?” och som handlade om frustrationen att så få sökte sig till kyrkan. Den uppvisade så många fel: ”VI” var till exempel de som redan var i kyrkan. Och ringde. Och ”de” skulle komma till ”oss,” inte kyrkan till dem. Som att Jesus suttit innanför tempelmurarna och väntat på att fiskare, tiggare och halta och lytta skulle komma in i helgedomen.

Nej, han vandrade runt bland båtarna på stranden för att möta fiskare, sökte de som behövde honom nära deras vardagsliv.

Fördelar med att använda rummet:

  1. Skapar en sinnlig närvaro.
  2. Anknyter man till något i rummet som finns kvar, kan man återvända, till exempel genom att beskriva en staty, ett fönster, eller ett krucifix i en kyrka dit de som lyssnar kommer tillbaka.

Nackdelar med att använda rummet:

  1. Kan ju såklart distrahera, så att ögonen fortsätter att vandra.
  2. Det blir för konkret i bemärkelsen att åhörarna inte tillräckligt fritt kan omvandla det i sin egen upplevelse.

Ett annat exempel på användning av rummet:

Martin Luther King tar avstamp i att de står framför Lincoln Memorial när han inleder ”I have a dream,” och att Lincoln skrev under the Emancipation Declaration. ”But still the negro is not free.”

Ur egen erfarenhet:

Det går nästan alltid att hitta någon koppling till var själva anförandet ska hållas. Få rum är så mättade på möjliga symboler och betydelser som ett kyrkorum. Men även icke-sakrala rum kan ha sina betydelser:

En gång skulle Ebba Lindsö som vd för Svenskt Näringsliv inleda en konferens om företagssamhet på Göteborgsoperan. I utkastet till henne kunna jag hitta exempel i lokalen som var produkt av svensk innovation, bland annat scenmaskineriet som innehöll kullager från SKF. Och i Göteborg är det väl svårt att hitta ett bättre exempel på företagandets fördelar än SKF och Volvo.

Länkar:

https://www.vaticannews.va/en/vatican-city/news/2019-02/protection-minors-church-mass-homily-coleridge-vatiab.html

Hela texten till den predikan: https://www.catholicvoice.org.au/homily-of-archbishop-mark-coleridge-at-final-mass-of-summit/

För en liten aning om salens väldighet, se videon från mässan. Predikan börjar 21 minuter in: https://www.youtube.com/watch?v=wrKtRiu26U8

Om Mellanrummen

 

Här är en text jag föll för, skriven av Malin Strindberg, för närvarande kyrkoherde i Skärholmens församling och kontraktsprost. Efter den har jag några förslag varför den är bra, också hur det kommunikativa hantverket. Håller du med?

 

Jag tror att många av oss känner igen känslan av att vara inträngd i ett hörn, att det inte finns någon utväg. Det blir fel vad jag är säger eller gör. Jag kan inte göra rätt. 

Och det här gäller alldeles oavsett om vi är partiledare och desperat försöker sätta ihop en regering eller om vi är äkta makar hemma vid köksbordet som inte kan komma ur snurren av gräl. Det går inte att komma ut med hedern i behåll. Någonting eller någon blir sviken.

När Jesus sitter inträngd i hörnet gör han det helt oväntade och helt självklara. Han gör det som gör det möjligt för alla, både han själv och hans motståndare, att gå ur situationen med rak rygg. ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.”

Jesus skapar liksom ett mellanrum, en plats där Gud kan verka. Somliga av oss skräms av mellanrummet, för där kan vad som helst hända. Då är det lätt att ta till tvärsäkerhetens sköld. Tvärsäkerhetens sköld kan kännas trygg, men den lämnar inget utrymme för möjligheterna. Den tvärsäkra politiken eller den tvärsäkra teologin är ingen god mötesplats för människor, för det är väldigt svårt att skapa utrymme för mellanrum där tvärsäkerheten bor.

Jesus kallar oss att skapa möjligheter, för andra och för oss själva. Vi är indragna i möjliggörandets verk. Inte så att vi alltid finner den där repliken som skapar öppenheten, men att leva så att vi ser att nåden alltid är större, så att vi ger människor en andra chans – och det inbegriper också oss själva.

Jag tror att vi är kallade att leva våra liv mer i mellanrummens möjlighet än i tvärsäkerhetens trängsel. Jag tror att det är där Guds Ande blåser fritt och vi ibland själva lyckas skapa möjligheter. Jag tror att det är där Guds skaparverk fortsätter – med oss och i oss: i mellanrummen.

Jag gillar särskilt

  1. Att den är kort.
  2. Att den knyter ihop vardag och aktualitet (regeringsbildning hösten 2018) och Jesus, men att
  3. Den börjar i en igenkännbar vardag.
  4. Den är sammanhållen, ingenting är onödigt för att få hem temat.
  5. Den är rak, klart språk.
  6. Den fångar något mystiskt. Texter stannar alltför ofta också vid det som här kallas det tvärsäkra, varje poäng ska bevisas, ingenting får vara oklart. Här är Gud i centrum därför att Malin som predikar stannar upp och påpekar mellanrummet.
  7. Jag märker att den lever kvar när jag får runt på jobbet och hemma. Det lever vidare och utvecklas, jag kommer på fler mellanrum.

 

Ps. Texten var Matteusevangeliet 22:15-22

”Då gick fariséerna bort och kom överens om att försöka få fast honom för något han sade. De lät sina lärjungar och några av Herodes anhängare söka upp honom och säga: ’Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen. Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?’ Jesus märkte deras onda avsikt och sade: ’Hycklare, varför vill ni sätta mig på prov? Visa mig ett mynt osom man betalar skatt med.’ De räckte honom en denar, och han frågade: ’Vems bild och namn är det här?’