Ni ska just gå in i processionen. Kyrkan är fullsatt. Det är en viktig dag. Då vänder sig biskopen till dig:

”Snälla! Kan du ta det här?”

Du har ungefär 20 minuter på dig att skapa ett manus till en predikan.

Instinktivt brukar man börja med de första meningarna. Oftast kör man fast där. Man rotar febrilt i tanken efter något som knyter an till texten.

Här är mina råd:

  1. Ta hellre ett av dina favorit-teman att prata om, något som verkligen får dig att brinna.
  2. Försök först sen att knyta an det till någonting i dagen, eller rummet, eller situationen som gör att tanken kan materialiseras bättre för de som lyssnar. En kyrka är full av bilder och symboler.
  3. Fokusera på ”slutackorden.” Det tristaste som finns är när det bara liksom rinner ut i sanden för att den som talar verkar ha fått slut på inspiration. Som i ett musikstycke vill man att det som sagt ska samlas ihop, gärna få en oväntad vändning, och sen en knorr som man kommer ihåg.
  4. Det behövs någon form av mörker eller annan kontrast. Tänk en klassisk målning, en Rembrandt eller en Caravaggio till exempel. Är det ett ljust tema, så beskriv en svårighet, en nackdel, ett problem, eller åtminstone en tvekan. Det jämntjockt positiva är sällan trovärdigt.
  5. Javisst, de första meningarna är viktiga också; de sätter tonart och tempo. Framför allt avgör de ofta om de som lyssnar känner sig tilltalade eller inte. Hoppas därför helst över det interna, självklara eller konventionella. Förminska varken dig själv eller dina förberedelser. Fullträffen är att kunna väcka nyfikenhet om något allmänmänskligt.

Får du tid över:

Går det att formulera en mening som kan upprepas nånstans i början, mitten och slutet och kanske någon mer gång? Chansen att komma ihåg just den är ungefär 500 % jämfört om den sägs på ett ställe.