Ja, lika viktigt som att vara ute i god tid för att i lugn och ro bestämma sig för tema och bästa argument, så är det faktiskt en poäng att ha det hektiskt på slutet.

Det skärper sinnena och med lite lagom adrenalinpåslag och känsla av att kunna göra bort sig så hjälper hotsystemen till med att föreställa sig själva talarsituationen.

Det märks direkt på texter om de är skrivna långt i förväg i ett diffust vakuum. De är lätt lite kontaktlösa, och känns långt ifrån talarens aktuella sinnesstämning.

Bra tal hålls alltid här och nu. De har en plats, en lyssnarskara och framför allt en särskild tid.

Att slutföra i sista minuten under viss tidspress innebär också att det är möjligt att få med referenser som är aktuella för de som lyssnar. Det behöver inte vara dramatiska världshändelser, men att knyta an genom något som flera kan ha berörts av kan hjälpa.

Däremot vill jag starkt avråda från ”på vägen hit så…” eller ”i morse när jag skulle…” Man behöver inte berätta att man tar lyssnarna på så lite allvar att man väntat till sista minuten med att förbereda sig. I alla fall är risken stor att tillräckligt många kan uppfatta det så.

Nej, stressa gärna i sista minuten. Efter att ha börjat grunna och skissa flera veckor innan.

Kuriosa

Det finns flera exempel på kompositörer som varit ute i väl sena laget. Som när Mozart skrev en ouvertyr natten innan. Eller när han inte ville skriva ariorna för att först ville höra sångarnas röster. Men det säger också något om även det tidlöst genialas mycket specifika ursprung. Nattens Drottnings koloratur i Trollflöjten skrev till exempel för hans svägerska. Kanske också lite för att retas.